🐿️ Skaffarbrevet #1

Nyheter, guldkorn och tips från Nordiska museets samtidsredaktion.

Ekorren är symbolen för “skaffarna”. Bild från filmen om Nordiska museet.

Det började redan vid grundandet 1873. Artur Hazelius insåg att Nordiska museet var ett för stort projekt att genomföras av en enda person. Han tog därför hjälp av folk runt om i Sverige och Norden för att samla föremål och berättelser. Dessa personer kallade Artur för “skaffare”. Och både uttrycket och sättet att arbeta på har hängt med sedan dess. Ett 151 år långt samarbete.

I dag sker mycket av skaffandet digitalt. De senaste fem åren har vi samlat över 20 000 berättelser till Nordiska museets insamlingar på Minnen.se. Du får det här utskicket för att du både deltagit i någon av insamlingarna och även kryssat i att du vill ha regelbunden information från oss.

Kanske märker du att det här brevet ser lite annorlunda ut än de tidigare? Anledningen är att vi på prov flyttat nyhetsbrevet till plattformen Substack, vilket innebär att du nu både kan kommentera (klicka på pratbubblesymbolen längst upp och längst ned i brevet), lajka, chatta med oss och delta i omröstningar.

Det gör också att ni skaffare, för första gången, kan kommunicera med varandra. Utnyttja gärna den möjligheten. Och kanske kan vi ses både via videomöten och fysiskt någon gång i framtiden, med en skaffarträff på museet? Låter det lockande? Gör dig hörd i kommentarsfältet.

Som vanligt går det förstås också att mejla oss om man har idéer eller synpunkter, både på de här utskicken och på vad vi borde samla in i framtiden.

Vänliga hälsningar från Djurgården,

Jörgen Löwenfeldt
projektledare digital insamling
Nordiska museet

CC BY-NC Gunnar Lundh/Nordiska museet

Min släktresa kör vidare

Det räcker med att läsa första raderna för att inse att vår insamling om släktforskning har satt fingret på något brännande. Det kan börja så här: “Det mest spännande i min forskning är från början en skröna som ingen riktigt visste om det var sant.” Eller: “Skickade in ett DNA test då jag var less på att höra min pappa säga alla år: ‘Jag är inte din pappa’.” Samt: “Jag har hittat att jag härstammar från 3 kvinnor som halshöggs och brändes på bål”.

Och många andra, minst lika fascinerande historier. Har du inte deltagit ännu kan du fortfarande göra det. Eller bara gå in och läsa alla skildringar av människor som inte längre själva kan berätta.

Insamlingen är ett samarbete mellan Nordiska museet och forskare på Södertörns högskola och Mittuniversitetet och de inskickade bidragen används här och nu i forskningen. Projektet finansieras av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.

🔗 Klicka här för att delta, läsa eller få veta mer

Har du koll på alla våra pågående insamlingar?
Vår framtid • Mitt liv • Kriget i Ukraina • Min släktresa • Vi, de fördrivna

Lärare i internationella klassen: ”Ville att eleverna skulle känna sig sedda”

Eugenia Hådén är lärare för nyanlända elever i en åldersblandad internationell klass på Gärdesskolan i Stockholm. Eleverna är 10-15 år gamla och kommer från olika delar av världen. Efter ett tips från en kollega som besökt Nordiska museet bestämde Eugenia sig för att testa Mitt liv på eleverna i klassen.

– Många kunde inte sluta skriva. De involverade familjemedlemmar och ville hoppa över raster och sitta kvar efter lektionstid och lägga till bilder. De gillade att texterna skulle sparas och att fler än jag och klassen kan läsa deras texter.

Eleverna fick skriva om en vanlig dag i livet, både i det forna hemlandet och i Sverige.

– Jag tänkte att det var bra att visa hur det kan se ut för ett barn som har förändrat sitt liv och kommit till ett nytt land. Jag ville även att eleverna skulle känna sig sedda, och skrivandet får många att må bättre.

”Lärarna får slå barnen. De har långa pinnar och ibland slog de oss med linjaler. Jag gick i en flickskola och jag fick stryk ibland, men jag vet inte varför.”
Kishangi från Sri Lanka om en skoldag i hemlandet.

Diskussionerna skedde på alla möjliga språk, men skrivandet var på svenska. Uppgiften innebar även att eleverna kunde jämföra sina liv på ett konkret sätt.

– En elev berättade: ”It’s a big, big, big difference mellan mitt hemland och Sverige. Barn har större trygghet och rättigheter här. Jag känner mig trygg här. I mitt land riskerade vi kidnappning på väg till skolan och barn stals.”

”Jag vaknade vid 5 på morgonen när min mammas bror ringde oss. Han sa att kriget hade börjat. Han sa att han skulle lämna staden och åka till vår mormors by. Byn ligger i västra Ukraina, alldeles intill gränsen till Moldavien, så där var det relativt säkert.”
Kostia från Ukraina om när kriget startade.

– Kommentarerna från eleverna var en mix av att de ville att folk skulle veta hur det var att fly från krig som barn, att det kändes meningsfullt att vara med och att de ville bli bättre på att skriva på svenska.

Se klassens bidrag på Gärdet i Stockholm via Mitt livs karta.

---

Skaffarundersökningen

Ni som deltagit i våra insamlingar är långtifrån en homogen skara. Ni bor i olika delar av landet, är i olika åldrar, har olika bakgrund, jobbar eller inte jobbar. Men ni har en sak gemensamt: ett intresse för vårt gemensamma kulturarv. Vi är nyfikna på er! Om du inte redan gjort det kan du fylla i vår enkät, eller så klickar du bara i ett fält i frågan nedan:

Numrets berättelse: ”Jag gömde mig från livet, med hopp om överlevnad”

Maria Rotstein (1926-2023) är en av personer som deltagit i den forskardrivna insamlingen ”Vi, de fördrivna – levnadsberättelser från polskjudiska flyktingar 1967–1972”. Hon berättar detaljerat om uppväxten som judinna, kriget, flykten och vägen till Sverige.

“Första september 1937 skulle jag börja en ny skola, men samma morgon fanns inte mamma hemma. På en papperslapp på bordet har hon skrivit att hon kommer tillbaka om en vecka, att jag måste gå ensam till skolan och att grannkvinnan tar hand om mig under tiden. Veckan har gått, mamma var fortfarande borta... myndigheterna låste upp vår bostad, grannen kunde inte längre ta hand om mig, så i ca tre veckor var jag hemlös...”

Läs hela Maria Rotsteins levnadsberättelse.

---

Hänt i omvärlden

Här samlar vi på samtidsredaktionen länktips och annat vi kommit över som vi tror att ni kan ha intresse av. Det kan gälla både Nordiska museets verksamhet och sånt vi hittat i omvärlden. Har du förslag på innehåll? Mejla oss.

💭 Drömmar under kriget – “En snygg sammanställning över hur ryska medborgare drömt under invasionen av Ukraina. Baserat på ett insamlat material.” /JL
🔗 Länk (Dreams during the war)

🎙️ Artiklar om hålet i kulturarvet – “Många delar av vårt moderna kulturarv, exempelvis poddar och andra digitala produktioner, samlas inte in av någon. Vad kommer framtiden att tycka om det?” /JL
🔗 Länk (Biblioteksbladet)

🧾 Insamlingar från förr – “Här kan du ta del av ett urval av museets digitaliserade dokument och handlingar direkt på nätet. Vi har nyligen publicerat flera spännande frågelistor från förr.” /JH
🔗 Länk (Nordiska museets digitala arkiv)

📺 Tv-program – “Insamlingen är en dokumentär som handlar om hur Sveriges museum om Förintelsen byggdes upp, genom människorna som bidrog till det. Väl värd att titta på.” /JL
🔗 Länk (SVT Play)

Vad är Skaffarbrevet?

Sedan Artur och Sofi Hazelius grundade Nordiska museet år 1873 har vi tagit hjälp av allmänheten för att spara minnet av livet i Norden. Det här utskicket går till dig som varit med och hjälpt framtidens människor att bättre förstå vår tid, men även till dig som är nyfiken och vill bidra framöver.

Ordet skaffare är det Artur använde för att kalla alla som hjälpte till att samla föremål och berättelser till museet. Skaffaren symboliserades av en ekorre som går att hitta varstans i museibyggnaden på Djurgården. Förr bedrevs skaffandet främst fysiskt och via frågelistor i brevform.

I dag sker mycket av skaffandet digitalt. De senaste fem åren har vi genom olika insamlingar på Minnen.se tagit emot över 20 000 berättelser om ämnen allt från pandemin till kriget i Ukraina, barns berättelser om sina liv eller släktforskning.

Hela museet är involverade i våra insamlingar. Men dag för dag är det främst vår samtidsredaktion som jobbar aktivt med frågorna. I den ingår följande personer: Anna Fredholm, intendent för samtidshistoria, Jörgen Löwenfeldt, projektledare, digital insamling, John Högström, insamlingskoordinator och Marie Steinrud, arkivarie. För att komma i kontakt med oss, mejla minnen@nordiskamuseet.se.